Catherine The Vampire

Dagen närmade sig sitt slut. Catherine började vakna upp lite efter lite. Som alltid kom lukten av källarfukt upp i hennes näsa efter att hon öppnat ögonen i årtionden. Det störde henne inte så mycket, hon var van vid det vid det här laget, men hon märkte det alltid när hon vaknade. Hon bodde i ett litet rum i källaren i ett övergivet hus. Någon hemlös kille hade bott där tidigare, så rummet hade några möbler, och väggarna var delvis täckta med gamla, slitna tapeter bakom vilka man ibland kunde höra insekters prasslande. Kathryn var äntligen vaken, sträckte sig som en katt och satte sig på madrassen. Hon visste inte vad hon skulle göra, vad hon skulle göra i dag. Den blodtörst hon hade ibland störde henne inte så mycket nu, trots allt hade hon gått på jakt i går kväll och nu kunde hon leva sitt liv i fred de närmaste dagarna. När hon vände sig lite åt vänster såg hon att hon inte var ensam i rummet, utan att det satt en katt i närheten och stirrade intensivt på Katherine. Catherine älskade katter, mer än någon annan i världen, hon litade på dem. Det fanns många av dem i hennes liv, och hennes liv hade sträckt sig i nästan femhundra år. Catherine hade för länge sedan slutat att ge dem namn, för om man ger en katt ett namn så utvecklar man en anknytning till den och det blir svårare att förlora den senare. Katten ställde sig upp på sina tassar och sträckte ut handen, precis som Catherine hade gjort för en stund sedan, och närmade sig henne. Du och jag är likadana", sa Catherine och reste sig också upp. Vi har ännu en dag i våra liv framför oss, kom igen, det börjar bli mörkt. Dags att gå ut. Och de två gick mot utgången.