När Karin Boye 1941 gick bort lämnade hon bakom sig en rik och intressant produktion. Hennes diktning var en ständig personlighetskamp, kanske finast utkristalliserad i lyriken samt i den självbiografiska romanen Kris och tidsromanen Kallocain, ett betydande verk inom svensk prosakonst. Redan med debutsamlingen Moln framstod hon som en fin och äkta lyriker, och sedan gÃĨr linjen Ãļver ännu ett par ungdomsdiktsamlingar till FÃļr trädets skull och De sju dÃļdssynderna, där hennes lyrik nÃĨtt en ny och intressant fulländning. FÃļrutom de redan nämnda prosaalstren märks prisromanen Astarte och ett äktenskapsromanerna FÃļr lite och Merit vaknar, samt tvÃĨ novellsamlingar.